Vårt vildvuxna lilla äppelträd gör sig fint med snö på. Sitter dock här på kontoret med en stor klump i magen. Små snöflingor dalar ner utanför fönstret. Det finns hur mycket som helst att göra här hemma, men när jag lämnat barnen på dagis så gick luften ur mig. Vet inte var jag ska börja, det är så svårt att sätta ord på allt men jag ska tvinga mig att försöka. Det tragiska är att jag börjar bli van. Van vid att glashuset spricker. Att han säger att han ska flytta, lämnar mig, skiter i allt.. etc. Vardagsmat så fort han blir förbannad.Det värsta är väl att han säger det även till barnen. Jag ser ingen anledning att berätta sådant förrän det är ett nära förestående faktum. Barn är ju så omedelbara. De tror ju att pappa ska flytta NU isåfall. Medan jag vet att det kanske inte alls blir så. Som sagt hört det förut..
Men den här gången gick han över alla gränser, för några fanns det kvar, när han luggade vår underbara lilla tjej och lyfte henne i ena armen. Jag tror honom om mycket men jag hade aldrig trott att han skulle lägga hand på barnen. Aldrig. Men nu har det har hänt och jag kan inte förneka det. Jag kan förstå att man som förälder tappar fattningen, särskilt om man inte sovit på ett par dygn, och i vanmakt kanske tar i för hårt någon gång... men då måste man väl ändå ångra sig och erkänna att man gjorde fel! Det gör han INTE. Han hävdar att det var enda sättet att få henne att inse att han menade allvar. Sjukt anser jag. Flickan var på väg mot mig och jag hade tappat ett glas på golvet. Hon stannade inte trots varningar, men det är ju löjligt att påstå att han inte hade kunnat hejda henne på annat sätt. Jag kommer aldrig glömma hennes stora oförstående ögon när hon med tårarna rinnande visade mig med sin egen hand hur pappa hade dragit i håret. Hur kan man göra så?! Jag kan aldrig förlåta det. Förstå kanske till viss del, men aldrig förlåta. Vi har inte sagt ett ord till varandra sedan igår eftermiddag när det hände. Iskylan är total. Jag lider med barnen. Avbokat städningen imorgon (ja vi har så kallad hemservice), ombokat tandläkaren på onsdag, jag tänker gå på barnvagnsbio istället och fly verkligheten ett par timmar med "Maria Larssons eviga ögonblick". Flickan fyller två år på torsdag och jag är så ledsen för att inte det heller kommer att bli en bra dag. Nu måste jag ändå ner i tvättstugan, plocka in disken och ringa Skattemyndigheten... hur gärna jag än bara skulle lägga mig på sängen och titta i taket.
Söta kära vän!
SvaraRaderaBlir så ledsen när jag läser ditt inlägg idag och vill på detta sätt skicka dig en varm tanke. Jag kan nästan känna din klump där du sitter och tittar ut. Tänk så mycket fint du har runtomkring dig, dina barn, den vackra naturen med äppelträdet som är så fint, du själv. Att fly verkligheten kan vara skönt ibland. Men den bör också konfronteras. Annars finns risken att ryggsäcken fylls på med oavslutade händelser. Verkligheten är ibland jobbig att möta, men vem har påstått att livet ska vara lätt att leva. Jag har själv levt tidigare i ett destruktivt förhållande med "gått in i dörrkarmen" typ och därav blåtiran...Min räddning var att finna kraft i yogan och en psykolog/terapeut. Jag fann en enorm styrka för det hjälpte mig att vara sann och plötsligt såg jag allt det fina, speciellt mina barn. Var rädd om dig...
Tack det värmde! En sån lättnad att få ur sig lite av det som jag annars aldrig berättar för någon. Livet går vidare du vet. Har länge funderat på det där med yoga...
SvaraRaderaja, vad kan man säga... jag skickar över lite helande och värmande tankar!
SvaraRaderaJag såg massor jag helst vill glömma under hela min uppväxt. Som vuxan var jag ed och startade en kvinnojour. Du är inte ensam. Det finns hjälp att få, men beslutet måste komma från dig. själv. Hur mycket vi andra än säger oss förstå och vilja stötta måste du göra något, ingen annan kan det! kanske kan detta med lillan var det som behövs för att bryta en ohållbar situation. Ingen ska behöva ha det som ni har det!!
SvaraRaderaKRAMAR!