Stjärnögon

Tack Christel http://limesmatte.blogspot.com/ förresten för tänkvärda ord om våra stjärnögda barn.

Den boken måste jag få tag i. Träffade mig rakt i hjärtat, eller kanske maggropen. Jag är så rädd att mina barn inte får vara stjärnögda så länge som de skulle behöva och förtjäna!

Mina egna stjärnögon släcktes någon gång under mellanstadietiden tror jag, med utanförskapet som började då.

Nu ser jag skillnaden på mellanflickan som snart fyller två och pojken som snart blir fem. Flickan är fortfarande stjärnögd, det glittrar och sprudlar om henne. Oförstörd. Öppen. SÅ levnadsglad och bara helt underbar. Trots att hon inte heller helt kunnat undgå sin pappas vredesutbrott så har hon inte drabbats på samma sätt. Men hon har helt klart blivit rädd för honom flera gånger och det kan jag säga att det är fruktansvärt att behöva se den rädslan i sina barns ögon, rädsla för en annan förälder. Vår älskade pojke då. Liten, känslig egentligen fast pappa vill att han ska vara hård och tuff. Fått växa fort med två små systrar och en trött mamma. Fått mycket kärlek men också mycket skäll. Skäll och hårda ord från en far som själv fostrats som man gjorde på 40-talet. Hårt hållen med många regler och jag är rädd att han kuvas snarare än stärks. Mer rädsla för bestraffningar än respekt. Ständiga hot om undantagna privilegier och till och med om att pappa ska försvinna. Sådant som inga barn ska behöva höra. Hans ögon glittrar inte lika ofta längre. Han ser ibland med en tom blick framför sig, svarar "inte vad jag vet" om det mesta.

Det gör så ont att sätta ord på detta så jag kommer inte längre just nu. Jag är inte heller den bästa mamman jag kan vara alla dagar. Tappar tålamodet och när även jag brister och skriker åt honom får jag så fruktansvärt dåligt samvete. För vem har han då, om han inte har mig? Om även jag sviker, hur ensam är han inte då??