Emigranter

Det här är svenska ambassaden i Berlin. Jag är ju ingen van bloggare eller ens surfare. Det har slumpat sig så att de flesta bloggar jag läst är utlandssvenskars. Det började med en vän och sen har jag länkat mig vidare. Intressant. Maken har alltid velat korsa Atlanten och möjligheterna finns men jag är motsträvig. Vet inte riktigt varför. Feg? Vill ogärna rycka upp barnen tror jag, men det är ju nästan lite löjligt vi har ju inte ens släkten här, det är ju bara deras små kompisar det handlar om... Varför tvekar jag då? Gillar svenska tryggheten? Osäker själv, inte så socialt kompetent. Tar tid att lära känna mig och jag har egentligen så himla svårt för allt det här ytliga skitsnacket. Jag måste och jag gör det för att barnen ska få kompisar att leka med, men egentligen så kräks jag på det. Till veckan till exempel, drinkar hos en grannfru... klart att jag går dit och ler och jämför liv med de andra men jag känner mig aldrig som en av dom. Bara prat om resor, renoveringar och annat som känns mest tillrättalagt och som förtäckt skryt. Till och med barnen ska jämföras. Alla som frågar hur det är med oss... åh jag vill så gärna svara att det är skitjobbigt men jag vet ju att det vill ingen höra så det är bara att le igen... och säga tack det är bra. Varför fråga när man egentligen inte är intresserad av svaret??? Artighetsfraser har jag svårt för! Saknar människor att vara ärlig med, som bryr sig och som inte vill veta saker bara för att det är VI. Som man kan pladdra lite om bakom gardinerna. Nu vek det hela ut sig och det här har ju egentligen inte med utlandssvenskar att göra, men sammanfattningsvis så har jag svårt att knyta nya kontakter och jag tror att det är det som gör det skrämmande att flytta så långt bort. Det räckte liksom att flytta hit ner. Samtidigt, varför inte "all the way" om man ändå måste lämna släkten?