Alla hjärtans dag

Lite choklad har jag fått men nu sitter jag här ensam. Mina tre små hjärtan sover. Maken jobbar förstås inatt, vår vanliga otur (eller?) Kan knappt minnas vilka högtider vi firat sista åren. Inte för att jag vill kalla denna dagen för en högtid direkt, lite väl kommersialiserat för mig, men 2008 var till exempel första året han var hemma på nyårsafton sedan vi flyttade hit ner. Den julen var han också hemma frånsett juldagsnatten. Jag har annars mer eller mindre vant mig vid ensamheten när barnen somnat och till och med börjat värdesätta den. Slappnar av när jag är ensam. Gör saker som inte blir gjorda annars, som att klistra in bilder i barnens album, surfa, skriva av mig här... Kan inte säga att jag saknar honom och det är väl tragiskt i sig, men allt blir liksom så komplicerat när vi är tillsammans. Beslut ska fattas, om projekt och förvärv och firman och framtiden. Jag orkar inte ta till mig allt längre, vill bara vara och slippa tänka. Önskar att vi kunde känna oss avslappnade tillsammans och ha ett sånt förhållande där tystnaden kan vara njutbar. Där man känner värmen av den andras närvaro. Men så är det inte och nu lever vi här. Såhär. Gilla läget! Jag har ett mantra jag kör ibland, en riktigt fånig sång jag hört för länge sedan går typ såhär "Jag är så lycklig, jag är så lycklig...... måndag, tisdag etc....... hela veckan lång!" För det är jag ju. Lycklig. Som har fått tre mönsterbebisar som växer till fina barn. Som är frisk. Som lever gott. Allt annat är väl lyxproblematik. Man kan inte få allt. Eller?