Mellan Dagar

Jag hostar mig igenom min andra lunginflammation på bara ett par månader. Min morfar dog på morgonen dagen före julafton. Orken räcker inte till.

Maken jobbar igen och det är bra att han får mer att göra.

Julen har varit ok. Helt ok bortsett från ett utbrott på kvällen före julafton då han med en stor sekatör hotade att klippa av toppen på julgranen. Nej, man tror ju inte att det är sant och den är svår att hantera den där djävulen när den tittar fram. Men, han drog sig tillbaka till slut och vi andra fortsatte att klä granen. Så sjukt det nu är så är sådant en del av vår vardag.

Mitt under lunchen på julafton frågade sexåringen om vi ska skiljas. Av någon anledning tittade alla på mig. Jag fick inte ur mig ett enkelt ja utan sa typ "vi har ju pratat om det länge... och om vi inte kan sluta bråka så måste vi nog det.. men det är inget som händer närmaste dagarna utan vi kanske flyttar först till sommaren."

På juldagskvällen hörde jag sonens bön från hans rum i mörkret. Smålog först, jag har aldrig hört honom be eller prata om Gud förut. Men, leendet stelnade snabbt när jag fick klart för mig vad han pratade om och tårarna började rinna istället. Vad säger man. Jag la mig hos honom och bara höll om. Då sa han att han bara vill dö.

Vi har också pratat helt lugnt och sansat om en skilsmässa. Att vi nog måste för barnens skull. Men det är oerhört komplicerat av skäl som jag inte kan gå in på här. Bara det att avveckla firman som just nu expanderar. Makens förslag har bland annat varit att vi ska fortsätta bo ihop "som vänner" men jag fattar inte hur det skulle vara någon lösning när det är just det här med att "bo ihop" som inte fungerar. Han överväger också fler utlandsuppdrag bara för att vi ska komma ifrån varandra.

Allt känns som olika varianter av konstgjord andning på väg mot det oundvikliga. Vi köper oss tid. Eller kanske är det bara han som gör det. Det är iallafall bra att han vet att toleransen från min sida är mycket låg nu. Jag är inte längre lika rädd för det oundvikliga. Botten är redan nådd och det känns som att den enda vägen nu, det är uppåt.

Kanske tar det tid. Men uppåt ska vi.

Bön från en sexåring

Käre Gode Gud, Jesus Kristus och snälla, snälla Önskestjärnan
kan ni uppfylla min önskan
att mamma och pappa blir sams
det är det enda jag vill
det enda jag önskar
jag lovar att lägga mig själv
och om jag får min önskan uppfylld Gud
blir jag så glad
som tack ska jag dö
så jag får komma till Dig
och vara som Du är

Advent är mörker och kyla

Vi tänder våra ljus. Bakar och åker pulka. Lämnar och hämtar.

Men hemma är helvetet på jorden.

Här har gränser för evigt suddats ut och inget går att göra ogjort.

Såna ord jag aldrig kan förlåta att barnen fått höra. Att han ska kasta alla deras saker. Att vi ska ut före jul och att de kommer leva fattiga med mig. Att han föraktar mig och endast vill ha med pojken att göra, fast han är en sån ynklig liten stackare.

Pojken frågade försiktigt om han fick ta med en kompis hem och fick till svar att det kommer ingen jävel över tröskeln här och river något mer innan huset är sålt.

Mina ord tar slut.

Bara knuten i magen är kvar.

Vi har sagt att vi gör iordning för försäljning efter helgerna. Jag märker att han vacklar. Pratar ömsom om gemensamma framtidsplaner och ömsom om sitt efterlängtade ensamliv. Jag orkar inte följa med i den tvistade dansen längre. Sköter mitt och barnen. Biter ihop. Allt kan väl bara bli bättre. Det måste det.

Nästa vecka är jag på kurs och jag har sådan ångest för det. Kan bara hoppas att han klarar av att vara en bättre pappa när jag inte är hemma.

God Jul.