Framför TVn

En liten, rund och mjuk nacke med kycklingfjun i slutet.

Så varm och söt i smaken.

Det pirrar till i hela mig och jag vill både gråta och skratta.

Det blir mest gråt för George... han är ju död nu också ovanpå allt.

Tänk att du kom för ett år sen.

Vem är du som jag älskar så?

Har du varit här hela tiden?

Lite starkare nu

Ni som har följt med från början har nog sett det. Det som jag börjar kunna tro på att jag känner.

Hur jag växt i takt med lillfisan här. Tagit mig uppåt bit för bit. Sträckt på mig mer och mer.

Nu när hon närmar sig ettårsdagen är det som att jag kan se ett ljus därborta någonstans.

Det var likadant när mellanflickan föddes. Första året var jag så långt ifrån mig själv så det var riktigt läskigt. Så skör och så ledsen. Även bortsett från situationen i övrigt vill jag tro. Bara det att när hon fyllde ett och jag började ana det där ljuset, då var jag redan gravid igen.

Nu känns det oerhört skönt att INTE vara det.

Den här lilla kommer att få vara liten längre.

Och jag kommer kanske att kunna närma mig det där ljuset trots allt.

Sakta men säkert.

En annorlunda natt tack

Jag minns det så oerhört tydligt.

Att jag vaknade en morgon och undrade vad som var annorlunda.

Varför jag kände mig så lätt, så nöjd och glad. Varför jag inte hade något emot att gå upp.

Jag minns hur jag häpet insåg att jag hade fått sova ostört hela natten.

Det var några år sedan nu. De ostörda nätterna senaste sex åren kan lätt räknas på fingrarna. Jag önskar att tårna också hade behövts, men så är det inte... och ibland känns det som att jag håller på att bli galen.

När jag fantiserar om att gå och lägga mig på de mest omöjliga ställen. När allt jag kan tänka på är den mörka, tysta natten. När målbilden krympts så pass att den inte innefattar mer än en lagom varm kudde utan dregel och lakan utan kiss. Det är ju inte för intet som sömndeprivering används som tortyrmetod heller.

Jag vet att tids nog får jag sova så jag blir less. Men just nu... just nu skulle jag ge nästan vad som helst för en natt med mig själv...

En vanlig måndagkväll

Vardag igen.

Ännu en "ensam hemma" vecka.

Regn. Febriga barn.

Många tankar att sortera. Räkningar att betala.

Återkommer...

Fredagstema-För att överraska mig..

...då behövs ju det inte mycket.

Jag ÄLSKAR egentligen överraskningar. Och det är inte svårt att lyckas med att överraska mig heller.

Däremot så inser jag nu till min förskräckelse att jag i princip inte har några förväntningar längre, inte på något alls. Det behövs inte mer än en ömsint kram, en vänlig gest eller en klapp på axeln för att jag ska hoppa till av överraskning. Inte ens födelsedagar betyder så mycket längre. De kommer och de går och eftersom jag har så låga förväntningar på alla plan så blir jag nästan överraskad bara någon säger grattis.

Fy vad trist allt det här låter.

Kanske blir jag överraskad om jag får många kommentarer ändå?!

Tanden är lös!

Jo, det hade jag ju glömt meddela!

Att den första tanden är lös nu.

Jag blev så himla glad!

Överraskad faktiskt, för jag hade liksom inte tänkt på att det borde vara dags snart.. trots att jag ju sett hur många tänder till exempel Tainas Minsting tappat redan.

Men nu är den lös och så himla härlig att få vicka på!

Under din rumpa

-Under rumpan, mamma!

-Där är dom!

-Mera!

Jag har aldrig plockat kantareller förut. Det fanns liksom inte där jag växte upp. Fast mamma är en riktig svamptant som även till dags dato nattetid stjäl Karl-Johanssvampar på grannarnas tomter.. så bidde det aldrig några riktiga trattkantareller. Såna där gula som jag bara sett på bild. Och sedan vi flyttade hit ner så har jag varje höst antingen varit gravid och därmed immobiliserad av foglossning eller haft en mycket liten bebis och inte ens orkat tänka på skogsutflykter. Vi har helt enkelt inte ens tagit oss ut i någon riktig skog. Förrän nu.

Med lite hjälp så kom vi oss iväg till ett superfint ställe. Och där var dom ju. Plötsligt så trampar vi på dom. Sitter på dom. Överallt.

Haha. Mamma är grön av avundsjuka.

Det blev en härlig förmiddag även om man bortser från svamplyckan. Med stenklättring och trädstamsbalansering. Och så stämsång i bilen. Bara ett litet, litet smolk i min bägare för jag tänker ju förstås med sorg i hjärtat att.. jag önskar det kunde vara lika avslappnat när vi är fem.

Skogen med stora stenen och alla kantareller

Skörden

Väl hemma satte jag igång att smörsteka och gräddstuva. Rostade lite bröd och ståendes vid diskbänken klämde jag i mig två mackor med varm kantarellstuvning direkt från stekpannan.. och jag svär faktiskt nu för det var fanimej bättre än sex!

Okej då. Nästan.

Men världen runtomkring försvann i vart fall för en stund och barnens slagsmål spelade inte längre någon roll. Det var bara ren och skär njutning på högsta nivå.

...och såhär gott ser det ut sen...