Normal.Jag kände mig normal.
Det är det som slår mig mest såhär i efterhand. Att det var så förhållandevis avslappnat, okomplicerat och just det.. normalt.
Fast jag undrade förstås om det inte lyste igenom något. Jag kände mig lite som ett troll. Ni vet, dom spricker ju i solen sägs det.
Undrade stilla om det ändå inte var någon som noterade att JAG hade kunnat spricka när som helst. Tänk hur DET skulle ha sett ut...
Tänkte också på det min mormor brukade säga, att man ska bara gå fort och se glad ut. Sagt och gjort!
Jag rörde mig snabbt. Oräkneliga vändor in och ut ur huset. Med lilltjejen i babybjörn. HELA tiden. Såg glad ut. Hann inte direkt annat än hälsa på de föräldrar som kom. Flera företagsledare av dignitet, någon domare. En liten klick där vi inte skulle hamnat om vi inte bott just HÄR och gjort just det vi gör. ALLA granskar hus, projekt, tillgångar. Kryper nästan in på bara skinnet. Men når aldrig under ytan. Förstås.
Barnen ja. Hoppborgen var en given succé förstås men räckte inte så länge som vi hade hoppats. Tempotorsk är bara förnamnet. Fikade gjorde dom ju på fem minuter. Sen var det kurragömma och project garden demolition. Tack Gud för vädret så jag slapp släppa in alla. Ärligt talat så kom spöregnet på utsatt tid och jag trodde att Han hade övergett mig. Men jag stod pall i dörröppningen tills det dragit förbi. Puh.
Det var en lite mer förslagen kille som tog priset. Äldst. Riktigt elak med de mindre. Härjade, kastade saker och slogs med tillhyggen. Ärligt talat förstår jag INTE hur man kan lämna en sådan illbatting på kalas hos några man inte känner. För det gjorde hon ju, den ömma modern.
Har tydligen hamnat i inlämningseran nu. Fler föräldrar än jag trott som passade på att lämna barnen och göra annat. DET gjorde mig besviken. Så tråkigt. Så nästa år blir det outsourcing. INTE ett sexårskalas hemma. Nej tack. Släkten går väl än, men resten.. nej.
Känner iallafall att pojken fick lite av en revansch efter sin misslyckade födelsedag. En chans till. Och han sa att det var roligt. Verkade nöjd. Även om lillhuliganen ställde till det en hel del och hoppborgen numer pyser mer än lovligt. Även kvällen blev lugn, med hämtpizza och småpyssel.
Nu får vi vila på födelsedagsfronten tills framåt senhösten. DET känns riktigt skönt.
Vad roligt och vad glad jag blir för din skull! Allt har gått bra och solen sken. Toppen, säger jag bara.
SvaraRaderaKan också bli riktigt irriterad när de lämnar sina huliganer. Här har jag märkt att föräldrarna stannar gärna. De kan ju INTE lämna sina barn, för tänk om det kommer någon och tar dem! Det är ju också fel. Men huliganer, de ska kollas av föräldern.
Mysigt med pizza och pyssel.
Kram på dig!
De kanske hoppades att någon skulle ta honom.. Kram!
SvaraRaderaOch förresten.. antar att det var just toppen men jag har så svårt att glädjas ändå. Håller tillbaka. Reserverar mig. Som om det liksom bara är FÖR bra.
SvaraRaderaSkönt att du har klarat av kalaset med livet i behåll... :) När vi hade huliganer på kalas fick man ta itu med dem ordentligt om ingen annan gjorde det. Man måste lära sig hur man beter sig borta i synnerhet. När de blir större är lasergame ett hett tips! Kram/K
SvaraRaderaVad bra att allt gick bra trots att du hade en del besvär med huliganen. trist att sådant ska behöva ske tycker jag. Fast antagligen vet föräldrarna inte om att deras lille älskade son är just en huligan när de inte är i närheten. Kanskew är han ett litet ljus när de ser??
SvaraRaderaSedan undrar jag ändå lite över detta med barnkalas och föräldrar på kalasen.... jag minns aldrig att mina föräldrar eller andra av mina vänners föräldrar var med på barnkalasen när jag var liten?? Kanske var det det, men att jag glömt det? Eller är detta något som är vanligare nu? Detta att man itne enbart skjutsar sitt barn till ett barnkalas och hämtar det senare när kalaset är över?
I vilket fall är jag jätteglad för både din och sonens skull. Ett kalas som detta är något som helt klart måste läggas i den positiva vågskålen. Hoppborgspys till trots.
Kram!!
Vad skönt att allt gick bra på kalaset. Men vad irriterande att föräldrar dumpar en liten huligan och låter er ta hand om honom. Inte snällt! Jag är en stor förespråkare av kalas utanför hemmet så slipper man kaoset på hemmaplan. Vi hade förhoppningsvis vårt sista hemma i helgen. Sköt om dig! Kram!
SvaraRaderaKatja-jo lasergame blir det säkert också till slut, kram!
SvaraRaderaSaltis-det är väl nån gång kring 4-5 som man kan börja lämna barnen beroende på hur väl man känner föräldrarna tycker jag. Inte konstigt om du inte minns när du var yngre. Själv har jag alltid hittills tyckt att det är trevligt att stanna kvar men det kanske är för att jag inte har så mkt annat umgänge andra tar kanske tillfället i akt att göra annat. Men jag tycker alltid man kan fråga hur det är tänkt, det kan ju bli väldigt svettigt med många barn att se efter själv samtidigt som man ska fixa allt praktiskt.
Plusdag helt klart! Vi har det lugnare nu, märks att det funkar bättre på hans jobb. Kram!
Mia-O ja det kändes himla fräckt. Som sagt, det var det sista hemmakalaset för pojken! Kram!