Fredagstema-förnamn

Jag har ett sådär alldeles lagom bra förnamn.

Inte tokvanligt, inte helgalet. Helt ok.

Men jag fick bara ETT.

Det var början på glada 70-talet och jag blev förstås inte döpt heller. Satt under bordet på rödstrumpsträffar och var maskot till bokcaféets korpfotbollslag. Här skulle väl inte göras märkvärdigt med en hel radda namn antar jag. Det räckte väl med ett och så blev det.

Det här fick jag själv möjlighet att göra något åt när jag blev tonåring. Konfirmerade mig nämligen och därtill hörde ju att jag blev mer eller mindre tvungen att döpa mig först. Lite pinsamt tyckte jag och mina föräldrar fick inte ens komma. Nu utnyttjade jag iallafall tillfället att ta fler namn. För det får man ju göra när man döper sig.

Det var en underlig känsla att hitta på ett namn till sig själv och det känns väl fortfarande lite konstlat. Jag var ju till råga på allt 14 år så det var väl inte det mest genomtänkta valet. Idag hade jag nog kommit på något bättre vill jag tro.

Min bror som föddes i slutet på 70 talet, han fick TVÅ förnamn minsann. Fast döpt blev ju förstås inte han heller.

Sen kom en liten syster och hon fick TRE förnamn. DET känns fortfarande. Lilla gullungen som alltid fått allt jag inte fick, hon fick dessutom så många namn så man kunde tro hon var lillprinsessan själv. Nästan. Men det är klart, nu hade det ju blivit 80-tal. Dessutom kanske mamma kände på sig att det här var sista chansen. Hur det blev med dopet det kan ni nog räkna ut själva.

Det är ju något alldeles unikt vi får förmånen att göra när vi välsignas med barn. Att ge någon annan ett namn. Jag har naturligtvis först och främst utgått från att det ska vara rättvist och därför har alla mina tre barn fått två förnamn vardera, varken mer eller mindre.

Namnvalen har aldrig varit särskilt svåra. Klassiskt svenskt med enkla stavningar. Inget krusidull. Sen måste de passa ihop med övriga namn såklart. Det ska flyta och klinga rätt. Flickornas andranamn var givna på förhand och nu när jag har två döttrar så har jag fått använda de för mig viktigaste från min mormor och min faster.

Vad gäller pojken så var det bara bestämt inom mig långt i förväg vad han skulle heta, helt UTAN släktinfluenser faktiskt. Faktum är att egentligen skulle en pojke till behövas. För jag saknar att ha min pappas namn med någonstans såhär i efterhand. Kan ångra det lite men det passade ju inte heller till det utvalda tilltalsnamnet som var/är så rätt. Min mammas namn däremot, nej det är så konstigt. Jag vet att hon är besviken för att ingen av tjejerna bär hennes unika namn, men jag känner bara inte för det på det viset. Inte som med mormor och faster, de två som stått mig närmast.

För det är ju också så de lever vidare för mig. Genom sina namn. På det viset kan vi aldrig glömma och inte mina döttrar heller, trots att de aldrig fick lära känna dessa underbara kvinnor.

Dessa underbara älskade, som nu följer även mina barn genom livet.