Det är en underbart vacker pingstdag i år.
På väg ut hör jag honom skrika i telefonen till sin syster att "kärringen ska ut ur huset!".
Vi fyller skottkärrorna med grässpagetti, blomkålsblad och fräkenparmesan.
Vi gungar i hammocken och övar på "Du ska inte tro det blir sommar.."
Jag är där men samtidigt någon annanstans. Jag lever men bara nästan. Jag måste skjuta allt annat framför mig. Inte tänka alls.
Pojken repar av massor med syrenblommor till en hög i min hand och sjunger "Ja må du leva".
Tårar rinner bakom solglasögonen.
Nu måste det väl räcka snart!!!? Lilla du.. Blir så ledsen. Tänk om vi bloggisar kunde hjälpa dig på något sätt... Ta ingen mer skit!!! Kramar dig på avstånd!!! /K
SvaraRaderaDet finns inte så mycket råd att ge. Bara stöd. Skulle så gärna vilja vara där vid din sida och ge dig en stor kram. Innerst inne känner man själv vad som måste göras. Och när. Lyssna på dig själv.
SvaraRaderaKRAM!!!!
Sager som Taina,lyssna pa dig sjalv! Kram pa dig!
SvaraRaderaHåller med ovanstående!
SvaraRaderaDessutom otroligt starkt och fint berättat mitt i sorgligheten.
K-ja visst räckte det väl för länge sen.. vet inte varför jag sitter fast.. stänger av och paralyseras istället för att springa.. så om jag var ett jagat djur skulle jag nog vara död-förutom kanske som igelkott då.. ;)
SvaraRaderaT-önskar jag med..
C-tack för kramen!
allabout-kul att du gillade texten i vart fall!
Du, var det om DIG han skrek så i telefonen till sin syster? Gode Gud! Vad håller dig kvar?! Sök hjälp och det NU!!!
SvaraRaderaJag håller med alla ovanstående! Sök hjälp, snälla! NU!!
SvaraRaderaTycker du skriver så vackert och poetiskt mitt i ditt drama.
Precis som Taina skriver skulle jag vilja vara hos dig och ge dig en kram!
OCH tänk om vi bloggisar verkligen KUNDE göra ngt.
KRAMAR!!!
Det ÄR inte värt det, vi har bara ETT liv, du OCH dina barn är värdaså mycket mer...
SvaraRaderaBara GÅ och vänd inte om
KRAAAM!
Jag önskar för din och dina barns skull att det paralyserande tillstånd som du befinner dig i kommer att ge med sig.
SvaraRaderaDet här kan inte få fortgå längre. Att leva i denna mentalt otrygga miljö kan varken vara bra för dig eller för dina barn.
Jag önskar så att det var något jag kunde göra för dig.
Bamsekram
Camilla
Håller med de andra. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra.
SvaraRaderaHoppas i varje fall att du känner att vi är många bloggvänner här ute som tänker på dig och försöker skicka styrka till dig.
Och så måste jag bara säga - att mitt i allt elände så skriver du väldigt bra.
Karlavagnen-jo det var ju det tyvärr.. men det betyder inte så mycket, inte i hans värld, när ilskan rinner av är orden borta.. jag har också vant mig genom åren tragiskt nog och försöker att inte ta åt mig.. men det är svårt.. för jag är normal..
SvaraRaderaAnnika-men det GÖR ni, genom att komma hit och läsa när jag orkar skriva av mig, tack!
Anna L-välkommen hit. Jag vet, du har rätt, livet är för kort för att lida i onödan och jag hade väl aldrig trott att det skulle bli såhär eller att JAG skulle leva såhär.. men det ÄR inte lätt..
Camilla-du gör det du kan och det är jag glad för, tack för kramen!
SvaraRaderaanna-tack va glad jag blir trots allt!
På avstånd följer jag vägen du går. Inte längre bort än att jag hör det du säger och ser det du säger. Vi är många som går bredvid dig, en del går nära, så nära att de kan räcka ut en hand och nå dig. Andra går lite längre bak i klungan. Några ropar till dig att du ska svänga av vägen, hoppa över diket och akta dig för vattenpussarna. Andra går tysta, men i samma takt som du. När vägen tar slut vet bara du. Det är du som går först. Ibland kommer det en brant backe och ibland en vacker äng utefter vägen. Vi följer dig tills du en dag kan vända dig om och se vägen du gått. Tills du säger; nu har jag kommit till vägs ände.
SvaraRaderaJo du har vant dig vid tomma (?!) hot, men du inser säkert hur barnen påverkas... Om inte för någon annan, så för deras skull... Jäklar i kapernikum om man kunde hjälpa dig på riktigt.
SvaraRaderaMaj-så fint, så djupt.. jag har tänkt mycket på det du skriver. Tack för att du följer med på den här promenaden.
SvaraRaderaKarlavagnen-självklart är det inte bra för barnen, det inser till och med han.. fast han säger även att det är bättre med en dålig pappa än ingen alls.. och det håller jag inte riktigt med om.. Men sen ÄR han ju den bästa pappan emellanåt och de älskar honom trots allt som barn ju gör.. vilket tyvärr gör det svårare. Tro mig jag har tänkt på alla alternativen många gånger. Det som nästan alltid fått mig att bita ihop ändå är tanken på att lämna barnen hos honom varannan vecka och inte kunna skydda dem mot hans utbrott. Intalar mig att det är bättre att jag finns där med dem. Klart man kan hoppas att utbrotten blev färre om vi inte levde ihop, men han är så sträng också och har inget tålamod med deras trots och tjafs. Alls. Överhuvudtaget bara tanken.. på att inte få ha mina barn hos mig varje dag.. gör mig fullständigt panikslagen. Även om jag förstås samtidigt är rädd för det som väl är sanningen.. att det inte är det rätta för dem i längden. Jag önskar dem ju så innerligt att de fick växa upp med lyckliga föräldrar och sörjer att jag inte klarar av att ge dem det!