Slow battery death.Eftersom jag inte försökt låsa bilen så har jag heller inte kunnat märka att det var något som inte var helt avstängt då. Någon liten lampa någonstans kanske. Vem vet.
Förra gången jag glömde låsa bilen så hann tjuven slå till och ta med sig det lilla som fanns löst. CD skivor och solglasögon. Tur denna gång att barnvagnarna var kvar och för övrigt fanns där bara några blöjor, en blixten McQueen keps och en blommig sopskyffel...
Fördelen då när man kör en förhållandevis ny bil är ju att man bara ringer sitt 020 nummer och så får man hjälp alldeles gratis.
Strax kom en STOR bärgningsbil. Med en lika LITEN pojke i. Jag svär, han kan inte ha varit mer än 18 år..! Är de SÅ små?? Han såg ut som Sune.
Starthjälp var allt som behövdes, men sen behövde ju batteriet laddas upp lite så han rekommenderade mig en timme på motorvägen. En minst sagt oväntad aktivitet denna dag. Vilken ordination förresten. "En timme motorväg, sen blir det bra!" Varsågod nästa...
Så lillan och jag tog en tur med bilen. Highway mot ingenting. På med stereon. SÅ innerligt trött på Rix FM med flera så den enda CDn tjuven glömde förra gången för att den satt i får rulla än en gång. Det råkar vara ingen mindre än Sarah Brightman. SAMMA som jag lyssnade på DÅ för nästan exakt tio år sedan.
Jag slungas bakåt i tiden och 70 mil norrut. I en blå sommarklänning och med en lång fläta mellan min rygg och skinnklädseln. Det är lika varmt, lika grönt. Men det står andra namn på vägskyltarna. Jag är på väg mot stan. Mot HONOM. Kan inte motstå att åka dit fast jag VET att det inte är rätt.
Och där är det. Det är resan som förändrar allt.
"Sliding doors", den filmen har jag alltid tyckt om för att den är så tänkvärd, alla de där små vägvalen vi gör som kan få sådana långtgående konsekvenser. Eller så blir slutet i stort sett detsamma oavsett..?? Vem vet.
Här sitter jag nu igen känns det som. Tio år och tre barn senare. Amerikanaren ersatt av en familjebil. Med några kilon till, omfördelade.. bristningar och allmän värk. Jag är fortfarande blåklädd men nu i rutig blus och jeans. Flätan är borta.
Jag slungas fram och tillbaka mellan då och nu och jag gråter. Gråter för allt som hänt och inte hänt. För allt som kunnat vara annorlunda. För att jag inte vet vart jag är på väg.
Det blir dags att vända hemåt och så gör vi. Min ängel här på jorden sover ännu bredvid mig.
Jag köper lunch på dt och nu väljer jag P1 istället.
PO Enquist läser ur boken om sig själv.
Tiden ar pa ngt vis parallell tycker jag. Ibalnd kan samma tidsrymd kannas oerhort nara och pa samma gang sa lang. Som om det hande igar och samtidigt for ett helt liv sedan.
SvaraRaderaSjalvklart har du nu gjort dina val som resulterat i ditt liv NU. De gar ej att gora ogjorda. MEn du har varje dag mojlighet att valja igen och igne och igen. Du kan valja att stanna kvar eller att lamna. Du kan valja forandring av ditt liv ifall detta ar vad du vill ha. Kom ihag att jag tror att en forandring ar mojlig for dig OAVSETT om du valjer att stanna eller ga!!!!!!!!!
Ibland kan sadan dar tillbakablickar vara bra, ibland gor de bara ont. Ibland ar det skont att inse varfor man valde som man gjorde DA. Det kan underlatta i ens val i NUET.
Jag hoppas att denna motorvagsresa tillbaks i tiden ar ngt som du inte enbart far angestkanslor av. Utan ngt du faktiskt kan anvanda dig av. For att starka dig sjalv IDAG. Pa vilket satt du an valjer att anvanda den styrkan.
Varm kram!!
Visst är Sliding Doors tänkvärd. Just det att ett ögonblick kan ändra hela livet... eller ändras det ändå?
SvaraRaderaJag blev helt "utmattad" av att läsa texten för den var så bra.
SvaraRaderaFör övrigt håller jag med Saltis i varje ord:)Vartenda ett. Din tid är nu. Ditt val är nu på ett eller annat sätt.
Kramar
/Susanne
Vilket fint inlägg och verkligen tänkvärt! JAg gillar också Sliding doors "meddelande" (vad säger man på svenska för "message" i det här sammanhanget?). Det är så små beslut som kan förändra ens liv.
SvaraRaderaKomiskt att du fick rådet att ut och köra motorväg i en timme men jag förstår att det var en viss frihetskänsla som väckte minnen och funderingar.
Stor kram
Saltis-ja jag vet inte, det var mest vemodigt och en konstig känsla av hur tio år kan gå så fort och samtidgt långsamt.. inget stärkande direkt mer känner jag mig svag som LÅTIT så mkt hända. Jag TAR inte kontrollen, fortfarande inte. Men visst, varje dag gör jag nya val. Försöker se framåt inför varje ny giv.
SvaraRaderaMarie-ja den bet sig fast hos mig kanske tänker jag ibland FÖR mycket på det nästan så jag får svårare att bestämma mig..
Suz-TACK va glad jag blir! "Din bästa tid är nu" va? :) Jo visst är det så. Jag vet. Ledsamt också att tänka på, att vad gör man av tiden, av det här korta livet?
Petchie-budskap va? Ja ibland är det väl bra att göra något helt meningslöst som man inte alls hade planerat. Tror det var det som grävde så djupt, plötsligt befannn jag mig utanför "planen" med storhandling etc, plötsligt kunde tankarna vandra fritt.
Vackert med minnen, trots att de ibland kan göra så ont. Men de finns ju alltid där och minnen ska man vårda. Men det är nuet som är viktigare. Tror jag i alla fall utan att vara psykolog. Ibland slungar man sig tillbaka och ibland blickar man för långt fram så nuet försvinner liksom. Jag planerar alldeles för mycket och blir så besviken när det blir pannkaka av allt. Jag tränar dagligen på att reflektera och känna efter NU. Hur kändes det där typ? Det kan vara himla jobbigt men ack så lärorikt. Det var efter den där utbildningen jag gick som fick mig att börja inse vissa saker. Ryggsäcken har med åren blivit lättare.
SvaraRaderaKram på dig vännen!
Taina vännen, jo jag har svårt att ta till mig nuet. Stänger av när allt blir jobbigt, reserverar mig eller planerar framåt när det känns bra. Jag ska bara och sen, sen.. fast jag försöker göra mer som barnen ibland..
SvaraRaderaHar blivit avbruten så många m
SvaraRaderagånger då jag läst upp mig här, så jag kommer inte riktigt ihåg vad jag tänkt kommentera...sliding doors gillade jag i allafall också, intressant att tänka i de termerna. Jag antar att det finns vissa "läxor" man måste lära sig, blir det inte på ett sätt så blir det på ett annat...du skriver så fint, lessamt att det ska vara så tunga saker för dig. Hoppas en vändning sker snart. kram!