söndag 15 mars 2009

Så jävla dum...

....kände jag mig i fredags när jag på dagis träffade en av de andra dagismammorna jag inte sett sedan i fjol.

Vi var gravida samtidigt under inskolningen av våra små i höstas, jag beräknad i oktober och hon i december. Klickade verkligen och jag såg fram emot att kunna umgås under kommande föräldraledighet.

Nu sitter jag inne i byggrummet och väntar på att mina två ska kunna slita sig från jättelegotornet när hon kommer för att hämta sin S. Jag utbrister glatt:


-HEJ, GRATTIS får man väl säga?!

-Öh, va?

-Ja, det har väl blivit bebis menar jag..?!

-Öh, nä. Jag förlorade barnet under förlossningen. Plötslig fosterdöd.

Så jävla dum. Så jävla billig kände jag mig. Hade inget hört och inte ens tänkt tanken på att allt inte gått bra. JAG om någon borde väl ha lärt mig att man inget kan ta för givet här i livet. Var ju själv nära att förlora mitt första i vecka 27.

Jag började nästan gråta och hon berättade lite mer men skyndade sig sen iväg. Kan inte sluta tänka på henne. Skäms för att jag var så klumpig. Återigen påmind om hur tacksam jag ska vara för mina tre friska barn och att livet är så oberäkneligt...

På bilden mina egna darlings i favoritkostymerna.

2 kommentarer:

  1. MEN vad HEMSKT!!! inte det du gjorde alltså, utan att hon förlorade barnet!!!! Att du frågade för att du inte kände till det hela är ju ngt som kan ske. Självklart känner man sig förskräckligt dum och generad och pinsam när man tycker man klampat i klaveret, men det är faktiskt så att man itne alltid känner till sorgliga saker som hänt personer i ens omgivning. Jag tror hon förstod även om hon kanske inte ville prata så mycket om det p g a att hon själv fortfarande kasnke tycker det är jobbigt att rpata om det med "främlingar". Men nästa gång du ser henne så tror jag att hon ändå tycker det känns skönt att veta att du nu vet. För det kan vara ännu jobbigare att inte veta vilka som känner till ens situation och vilka som gör det. Vilka som hört det via djungetrumman, men som man själv inte pratat med.
    Och visst ska man vara tacksam så länge de man älskar är friksa och mår bra. DET är något man kasnke inte alltid tänker aktit på, men som slår en då och då.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Ja så jävla hemskt. Hon gick över tiden och sedan slutade barnet bara röra på sig. Kunde jag ju inte veta men jag önskar ändå att jag bara frågat hur det var innan jag ropade grattis..!

    SvaraRadera